Men kommunen vägrade hjälpa med annat än hemtjänst. Tillslut så erbjöd de mig en anhörigkonsult jag kunde prata med en gång i veckan och det var det bästa som kunde ha hänt. Jag fick distans och kunde börja tänka igen. Men i maj kom sömnproblemen. Jag som alltid har kunnat sova, nu vaknade jag på nätterna dödstrött men ingen sömn kom. Små stunder av vila och sedan oro och oförklarliga pulsökningar som gjorde kroppen vaken men huvudet dödstrött. På morgnarna kände jag mig ibland full som jag hade druckit alkohol men det hade jag ju inte. Min tandprotes fick en svart hinna som av oxiderat silver som jag försökte borsta bort varje kväll. Jag blev också känslig för pollen, jag som aldrig varit allergisk förut. Symptomen var täppt näsa och huvudvärk. Huvudvärk har jag haft ytterst sällan i mitt liv.
Jag fick sämre kondition och hade emellanåt balansproblem men jag trodde det var övergående. Bara sommaren skulle komma så skulle allt ordna sig. I juni åkte mamma och jag till Finland och till det yttre såg jag fantastiskt fräsch ut med fina passande kläder, solbränd och spelande ögon men jag kände mig som i en glasbubbla. Det kändes som jag inte var med i verkligheten utan såg och upplevde allt genom plexiglas. Jag spelade upp än mera för att jag skulle verka som vanligt. I slutet av Juni åkte jag ned till Amsterdam och bodde i ett hus med två vänner. Bussresan ned var hemsk, det kändes som andra personers känslor gick rakt in och igenom mig. Jag var ständigt rädd och uppträdde knappt och lugnt för att skydda mig. Veckan i Amsterdam låg jag på dagarna bara i sängen och onanerade för då bröt jag igenom glasburkskänslan till omgivningen. En av vännerna jag bodde med kom från U.S.A. och han trodde att jag hade början till Alzheimer istället för min Mamma. Jag glömde ord hela tiden.

Symptomen fortsatte hela juli men jag fortsatte att åka till Mamma och på ledig tid ta Waxholmsbåtarna ut till skärgården. Hemma orkade jag bara laga mat och tvätta men inga andra projekt. I en kraftansträngning lyckades jag tömma min ateljé som jag sagt upp i maj efter att gymmet en trappa ned från ateljén blivit bombat av en sprängladdning. Det blev inga skador i ateljén men tryggheten försvann och jag var glad för att jag inte befunnit mig i ateljén natten då bomben briserade då hade jag chockats och antagligen fått hörselskador. Utan ateljén förbättrades min ekonomi litegrann. I början av augusti trodde jag att jag kommit på orsaken till mitt mående: Jag håller delvis på med grafik och jag har också lärt ut det på vissa av mina kroki- och konstkurser jag har en gång i veckan. I viss grafik laminerar man motiven med en blandning av t-röd och schellacflingor. I april, maj hade jag tagit hem två litersburkar med denna blandning och sedan hade de blivit stående i mitt rum. Jag orkade aldrig börja laminera eller ha endagskurser. Burkarna var fulla till toppen med lock på i maj och nu i i början av augusti var burkarna halvfulla utan att jag använt dem. Det har alltså förångats i mitt rum där jag sover. Jag har ju bara en tvårummare och andra rummet hyr jag ut till en inneboende. Jag städade omedelbart bort burkarna till vinden och en vecka senare har jag inte längre mörk oxidering på min tandprotes. Sömnen kommer långsamt tillbaka.

Jag åker på skrivarkurs en vecka i augusti. Jag måste ha lite egentid och Mamma får klara sig med boendestödjarna som den här veckan kommer varje dag som sällskap. Mamma accepterar dem eftersom de bara umgås med henne och inte gör något hon inte vill. Skrivarkursveckan i finska skärgården är fantastisk för mig för jag får möjligheten att lätta mitt huvud på tankar och reflektioner men jag har fruktansvärd ångest inne i mig och alla folks känslor går in ut i mig utan filter. I sällskap spelar jag upp men i ensamheten håller jag knappt ihop. Jag har svårt att vara ensam och sömnen är helt oregelbunden med mardrömmar på kursen. Jag tror jag är på bättringsvägen men jag har fått ett fästingstick på ena bröstet och det kliar alldeles förskräckligt. Jag tror det är ett myggbett och bryr mig inte så mycket men veckorna går och det blir bara marginellt bättre. Tillslut går jag till läkaren eftersom jag börjat få små vätskande sår på ovansidan av fötterna och det är tydligen ett tecken på obehandlad Borrelia. Jag får antibiotika och såren läker men nu i vår börjar jag få nya sår. Borrelian kan tydligen ligga latent och plötsligt blomma upp igen.

Jag tror jag ska bli bättre nu när jag rensat bort burkarna med T-rödblandning och diagnosticerad Borrelia men men jag får allt mindre energi och får svårare att tänka klart. Bruksanvisningar blir helt hopplösa för mig att förstå, jag måste skriva ned dem själv punkt för punkt för att förstå. I våras gick jag på två danspass i veckan, ett litet friare modernt danspass och ett på balettakademien som verkligen är krävande. jag är tvungen att sluta på balettakademiens kurs efter tre gånger, det bara krasar i lederna och benen när jag är där. Den andra dansklassen behåller jag där kan jag anpassa min energinivå lättare och den ger mig också sådan glädje fysiskt och psykiskt. Jag dansar ut mina känslor och det är befriande.

Jag får också plötsliga värmeslag, det känns lite som feber men går över om jag vilar en stund. All tankeverksamhet är också jobbig, jag orkar inte, det räcker med att åka till Mamma, städa, handla och laga mat tillsammans med henne. Avsluta med avsnitt av The Crown eller Downton Abbey, hem vid 12-tiden på natten, skriva på tåget hem och sedan ta det lugnt och gå och lägga mig. Nästa dag åka till Mamma vid fyra, fem på eftermiddagen, dessa rutiner är vad jag orkar med. Mitt tänkande utanför detta begränsar sig till att skumma dagstidningen, läsa skönlitteratur räcker inte min koncentration för. Sömnen har tack och lov kommit tillbaka efter att jag rensat bort lösningsmedlen från mitt rum men jag sover oroligt. Men nya problem har dykt upp: Mina tarmar är fulla med gaser och min avföring är blek och så smetig och illaluktande att jag måste tvätta mig varje gång jag är på toaletten. Jag fattar inte vad det är för fel på mig bara att något inte stämmer. Jag har alltid varit frisk i mitt liv och jag är totalt oförberedd på att jag lider av syndrom som begränsar mitt liv. Folk menar att jag är utmattad men jag värjer mig mot diagnosen. Men jag kollar iallafall runt lite på internet och hittar utmattningsskolan av Lena Holfve. Jag är misstänksam och blir också rädd när jag läser att enligt Holfve beror utmattning på förgiftningar av tungmetaller, mögel eller parasiter. Jag söker vidare på internet men ett litet frö av hopp har planterats i mig. Men jag är rädd, jag vill inte vara sjuk och jag vill inte veta vad som är fel, jag vill bara förtränga.

I oktober börjar min Mamma ringa mig på nätterna också, enligt henne är det råttor på balkongerna. Jag får varseltecken i drömmar, en bisvärm jagar mig och fångar mig och biter mig. En natt ringer Mamma mig i panik och säger att jag måste komma. Det är en råtta i lägenheten. Jag får panik jag inser att det kan vara sant halva lägenheten har så mycket skräp med tidningar, tomma plastkartonger och halväten mat och frukt i högar till brösthöjd så det kan mycket väl gömma sig djur eller råttor hos henne. Det finns ju mat och gömställen. Jag tar en taxi till henne mitt i natten men hittar inga råttor trots idogt letande. Men Mamma kan inte längre vara själv ens på nätterna. Jag ringer kommunen på morgon och säger att nu orkar jag inte längre nu måste Mamma in på ett hem. Jag har redan tidigare lyckats få
Mamma att skriva en ansökan om att flytta in på äldreboende och nu, nu händer undret, på kommunen säger de att Mamma har blivit beviljad äldreboendeplats. Vi får en lista på två olika hem som har platser och vi kan boka tid för visning. Jag får energi av detta beslut och börjar planera, styra och ställa men plötsligt måste jag lugna mig det är som mina muskler i armar och rygg långsamt snurras ihop och det blir en stickande känsla som gör jätteont. Jag får ta det långsamt, steg för steg. Jag har fortfarande kvar dessa stickande vridande smärtkänslor i överkroppens muskler när jag blir stressad men inte lika ofta. De har ersatts av hårbotteneksem som kom efter jul och ögonmigrän som började förra veckan. Under korta perioder börjar det ena ögat flimra och strax båda ögonen, det blir omöjligt att skriva eller läsa i telefon eller dator. Symptomet minskar lustigt nog när jag talar i telefon.

Jag vågar mig in på utmattningsskolans site igen, grundaren Lena Holfve skrev jättebra böcker om relationer på åttiotalet så jag har förtroende för henne sedan förr men åsikten att utmattningssyndrom och kvinnliga sveda-värk-smärtsjukdomar beror på tungmetallsförgiftningar, mögel eller parasiter är svåra att ta in. Jag läser på lite mer men tillslut bestämmer jag mig för att pröva hennes kurser på nätet. Det tar mig över en månad att läsa instruktioner och följa första regeln att göra en sats av guldmjölk med gurkmeja och dricka den varje kväll. Alla instruktioner tar tid för mig att få överblick och kontroll över och samtidigt fortsätter jag att hälsa på Mamma på hemmet nästan varje dag, det är enklast så, att bara följa rutinen. Jag som älskar att läsa har svårt med skönlitterära böcker det tar för mycket kraft att koncentrera sig.

Efter en månad börjar jag dricka guldmjölken och efter två, tre veckor blir jag klarare i huvudet, jag kan tänka snabbare och klarare igen. Det är en befrielse. Men kroppen är lika trött med ont i armar där musklerna liksom vrider ihop sig och det känns stickande inne i muskeln. Röda ögon varje morgon när jag vaknar hemma och jag inte haft fönstret lite öppet. Ibland är det så kallt ute, 14 minus eller mer, så jag kan inte ha fönstret öppet. Jag läser i kursen om att keramik kan ha blyglasering som kan läcka bly om man har sur dryck i kärlet. I alla år har jag haft en grön keramik tillbringare med vatten på bordet och nu under sommaren har jag ofta haft citron i vattnet och ibland även juice i tillbringaren. Jag skyndar mig att byta ut tilbringaren i keramik till en glasflaska. Jag tycker att det blir en liten skillnad i min avföring den är inte lika blek längre men lika smetig och illaluktande. Jag börjar med Rosmarindroppar i vatten i mitt rum och jag tycker att luften blir bättre, jag får inte lika röda ögon på mornar. Jag fortsätter att dricka guldmjölk varje kväll och minnet och huvudet håller sig klart. Men ångesten är värre än någonsin, det känns som att ryggen och armarna knottrar sig av ångest. Det är som en pendang till det fysiska onda med den ihopdragande vridningskänslsn och stickandet fast psykiskt. Mitt läkekött är också sämre, jag skär mig ibland när jag hackar grönsaker och i vanliga fall läker det på några dagar och spåren av såren syns inte men nu tar det två, tre veckor att läka helt. Jag har också en inre oro och stress i mig, jag tänker på i somras när jag var hos tandläkaren i juni, jag var så spänd och stressad att bedövningen inte tog. Den spred sig inte. Tandläkaren bad mig massera kinden för att bedövningen skulle spridas och det tog 15-20 minuter innan hon kunde börja borra.

Det är december och mitt huvud har ingen mer hjärndimma. Jag tänker klart och snabbt men kroppen är trött och jag sover två gånger per dag. Först på natten ganska sent cirka 02:00 till 09-10 och sedan på eftermiddagen vid 18 till 20-21. Jag orkar inte annars. Jag hälsar på Mamma några dagar i veckan och resten av tiden kan jag ha ett större projekt varannan dag men då är jag också helt slut den andra dagen. I februari börjar jag parasitkuren via utmattningsskolan med nejlikevatten. Man ska också göra ett lavemang men det klarar jag bara inte av. Jag får försöka igen men nejlikevattnet dricker jag regelbundet. Och det blir en förändring när jag gör det, jag får mer kraft i kroppen jag orkar mer. Jag undrar om jag haft parasiter i mitt tarmsystem hela mitt liv? Jag har alltid varit väldigt smal men med uppblåst mage där tarmsystemet sitter. Jag känner direkt skilnad de dagar jag inte dricker nejlikevatten. Då blir jag trött och kraftlös och får också en konstig ångest som liksom sitter i min kropp och gör hela mig orolig. Vanlig ångest för mig sitter i huvudet. Jag är också mer hungrig när jag dricker nejlikevattnet. Jag har alltid lagat mat från grunden, Mamma har lärt mig men nu gör jag även egen köttbuljong och testar nya rätter. Jag tar mig tid att laga god mat till mig själv.
Jag är piggare i huvudet och kroppen men jag är inte bra ännu. Jag har bara halva min kroppsliga kraft. Nästa steg i utmattningsskolan är att ta reda på grundorsakerna till mina problem inte bara symptomlindring. Kan det vara tungmetaller, borrelia, blyförgitning, parasiter eller något annat? Det är svårt att tala om detta, folk tror att jag inbillar mig och överdriver, men jag känner det inte så. För första gången i mitt liv försöker jag mig på en egen väg istället för att följa andra eller att vara rebell.

Det är möjligt att jag fick parasiten i mig av en sandloppa. Mamma och jag firade julen 2020-2021 på Kanariöarna i Las Palmas. Mamma var ju inte rädd för pandemin och vi skaffade intyg och åkte över julen till värmen. En gång när jag badade vid stranden var vågen så stark att jag kastades ned i vattnet och sanden. Jag fick sand djupt ned i höger pekfinger. Det blev en liten inflammation som gick över först i Sverige.
Jag har med största säkerhet fått sämre immunförsvar för jag har varit så utarbetad de senaste åren. Jag har tagit hand om Mamma tre hela dagar i veckan de senaste fyra åren. Det senaste 1,5 åren har varit otroligt påfrestande. Mamma behövde hjälp med matlagning, städning, handling och sällskap nästan varje dag 6-7 timmar per dag. Jag har levt helt på hennes pengar i och med att det inte fanns tid att jobba längre. Jag har fått redovisa varje krona, hon litar inte på mig. Hon ser som i röntgenblick om jag undanhåller henne något. Det är lika bra att vara ärlig, jag orkar inga bråk längre. Men hon ljuger och manipulerar mig men jag ser det inte. Vårdcentralen var under all kritik de glömde medicin och kom ibland inte alls på helgerna. När jag städade sopade jag upp tabletter som Mamma tappat från handen när hon fåttt medicin. När jag påtalade detta till sjuksköterskorna sade de att Mamma ville ta medicinen själv. jag frågade om de inte såg på Mamma när hon tog medicinen då hade de ju kunnat ta upp de tappade tabletterna? Jag anmälde sjuksköterskorna till sjukvårdsnämnden men de blev inte fällda pga. sköterskorna inte blivit givna möjligheten att kommentera händelsen. Jag tror många äldre har en bristfällig vård och medicinhantering men anhöriga hälsar inte på tillräckligt ofta och ser inte bristerna. På sommaren lyckades vi byta till en bättre vårdcentral som fungerade bra. På sensommaren sade jag till mamma jag går under om det fortsätter såhär, jag orkar inte, jag kommer att ta mitt liv. Då först skrev Mamma en ansökan om att få äldreboende. Hon flyttade in på ett äldreboende den 20 oktober i höstas. Nu i februari har vi fått ordning på rutinerna på boendet. I början saknades ofta toalettpapper på toaletten och avloppet luktade kiss tills jag rengjorde det. Boendet klagade också på att Mamma använde för många inkontinensskydd. Mamma har haft en heltäckande trosmodell som inkontinensskydd men den var för dyr och därför provade boendet med mindre skydd med läckage av kiss som följd. Nu har Mamma trosmodellen igen pga. Mammas och mina krav och tjat. Jag lever på lånade pengar tills maj, då jag hoppas Mammas lägenhet har blivit såld och jag har lyckats röja, tömma och städa Mammas samlarlägenhet (Det är skräp upp till brösthöjd i halva lägenheten)
Men jag känner mig faktiskt hoppfull., jag kan tänka igen pga. guldmjölken. Tack för att du och kursen finns Lena Holfve.
/Klaus